Hela landet. Gran, tall och contortatall dödas, vanligen i yngre bestånd, men även äldre gran kan dödas. Många arter av träd och buskar angrips över hela världen.

Honungsskivlingar angriper rotsystemen. Därför är själva svampangreppet svårt att påvisa i ett tidigt skede. Yxhugg i rothalsen kan visa starkt kådflöde (trädets reaktion på angrepp) och delvis död bast, som är tidiga symptom på angrepp. När svampen har brett ut sig från rotsystemet upp i rothalsen och i stammen kan den tunna vita mycelhuden (ihoppackade svamptrådar), som växer mellan veden och basten, avslöjas om barken avlägsnas. Senare, då trädet dött, utvecklas släktets karakteristiska mycelsträngar, s. k. rhizomorfer från mycelet. Dels växer de mellan bark och ved och dels ut i jorden. Rhizomorferna är först ljusbruna eller rödaktiga, men blir senare svarta och liknar snören eller rötter. Skador i rotsystemet kan avläsas indirekt i kronan. Ett tidigt tecken på angrepp är att enstaka spridda träd eller mindre trädgrupper förlorar den friska gröna färgen och blir gulgröna. De sista årsskotten uppvisar ofta en tydligt reducerad tillväxt. Symptomen syns på ett regelbundet vis över hela kronan. I beståndet kan spridda döda träd av olika ålder och luckighet tyda på närvaro av honungsskivling. Bild 1 visar en tall angripen av honungsskivling. Den vita mycelhuden under barken syns när man skalar av barken. Bild 2 visar Armillaria cepistipes.

Honungsskivlingar koloniserar och lever saprofytiskt på död ved i marken. En angripen stubbe kan därmed sprida smitta dels genom rotkontakter med omkringstående träd, dels genom att rhizomorferna kan växa ut från stubben genom jorden och angripa lämpliga träd. Denna vegetativa spridning tycks vara viktigare än sporspridningen från fruktkropparna. Släktet Armillaria omfattar minst fyra arter i Sverige. A. ostoyae som är patogen på barrträd och de mer saprofytiska arterna A. borealis, A.cepistipes och A. gallica, som för att angripa kräver att träden utsatts för kraftig stress. A. borealis är sannolikt den vanligaste av arterna. I fält är arternas fruktkroppar svåra att skilja åt och mycelutseendet är inte artskiljande. Arterna skiljs åt med laboratoriemetoder. Ännu är kunskapen om de enskilda honungsskivlingsarternas egenskaper begränsad.

Torkstress men även andra typer av stress gör träden mottagligare för alla Armillaria-arterna. Unga tallar som kalätits av insekter anses ha större benägenhet för angrepp. Myceltillväxten tycks vara gynnsam i lövträdsstubbar, som därför anses öka risken för angrepp i ungskog. I äldre granskog kan gruppvis s.k. grantorka tyda på angrepp. Sådana träd ses i många fall dödade av åttatandad barkborre.

Angrepp kan orsaka avsevärd träddöd i både tall-och granplanteringar samt i äldre granskog. Grantorkebestånd med angrepp kan förväntas drabbas vid framtida stressituationer, eftersom honungsskivlingarna överlever i döda rötter och stubbar i marken och därmed kan betecknas som kronisk. Honungsskivlingar medverkar också till hålröta i äldre träd och som rötsvampar tillsammans med rottickan. Gruppen av Armillariaarter är näst efter rottickan granens allvarligaste skadesvampar.

Förväxlas främst med angrepp av rotticka, men också andra rötsvampar.

  -  Rotticka