Rapporterad upp till Mälarlandskapen. Den mer aggressiva Ophiostoma novo-ulmi har noterats upp till Mälardalen.

Svamparna orsakar vissnesjuka hos almen. Gröna blad skrumpnar och hänger på försommaren för att redan efter några dagar bli gula - bruna. Angreppet omfattar efterhand fler grenar och det medför en försvagning av trädet, som slutligen kan leda till dess död. Mindre träd dödas inom ett par år, medan äldre kan överleva längre. Emellertid kan den aggressiva arten av svampen döda stora träd på kort tid - ca 1 år. På tvärsnitt i angripna grenar finner man svarta prickar i yttersta årsringen. I längdsnitt ser man missfärgningen som ett streck. I färska angrepp är endast veden missfärgad, men efter en tid och om angreppet är mer omfattande blir även kambiet och innerbarken brunfärgad och därmed är grenen död.

Almsplintborrar (Scolytus spp.) agerar som vektorer och sprider svampens sporer när skalbaggen näringsgnager i barken på levande grenar i almkronan. Sporerna gror och bildar mycel som växer i almens kärlsträngar, även enskilda celler (jästform) bildas som kan flyta med vätskeströmmar metervis per dygn. Den snabba spridningen sker huvudsakligen i de yttersta årsringarna. Trädet försvarar sig bland annat genom att täppa till ledningsbanorna (thyllbildning). Almsplintborrar lägger ägg och utvecklas i döende och döda träd. Om trädet är nedsmittat med almsjuka kan svampsporer fastna på de nykläckta skalbaggarna. Spridning av svampen sker även genom rotkontakter mellan närstående almar.

Almsjukan orsakad av Ophiostoma ulmi upptäcktes i Sverige på 1950-talet och har införts med smittat almvirke. I slutet av 1970-talet infördes den mer aggresiva Ophiostoma novo-ulmi till Sverige och den dominerar numera sjukdomsangreppen. Våra almarter har inte utvecklats tillsammans med svamparna och har därmed inte heller utvecklat ett bra fungerande skydd. Jämfört med flera andra almar anses emellertid skogsalmen (Ulmus glabra) vara relativt motståndskraftig. Påverkan på almarna är beroende av storleken på almsplintborrarnas population, som i sin tur är beroende av mängden yngelmaterial (försvagade stora almar). Genom att döende almar skapas av almsjukan ges en positiv feedback till splintborrarnas livscykel och sjukdomen sprids därmed väldigt snabbt.

Almen har liten skoglig betydelse, men sjukdomen spelar stor roll när det gäller park och alléträd. Almar har också en stor betydelse som substrat för en rik biodiversitet.

För att motverka spridningen av sjukldomen måste man begränsa yngelmaterial för splintborren. Döende träd bör därför destrueras innan nästa växtsäsong. Observera att splintborrens gångsystem finns under barken men också en bit in i splintveden. Arbetet med sanering av angripna träd måste göras noggrant  över ett större landskap för att vara effektivt. I Sverige har almsjukans spridning kunnat begränsas på Gotland.

Bladtorka vid vatten brist, Rödvårtsjuka (Nectria cinnabarina), Bladlusangrepp